Oslo in my heart!

Jag är nyss hemkommen från en långpromenad. Jag gick vägar jag aldrig gått förr... inte hela tiden men ibland. Det finns pusselbitar som saknas i mitt Oslopussel. Många antar jag. När jag gick och funderade där för mig själv så inser jag hur mycket jag tycker om Oslo. Det är en underbar stad. Men vilken stad är inte det när vårsolen tittar fram och alla människor börjar komma upp ur sina iden. 


Hur som helst. Jag tror jag börjar få lite separationsångest. Staden har liksom allt man behöver. Jag älskar den! Men man ska lämna när det är som bäst! För om det inte vore för att den låg så himla långt ifrån alla jag saknar så skulle jag kunna bo hör för jämnan. Men det var ju just det, alla jag saknar. Jag gick själv som ni nyss läste. Vi har egentligen inte så mycket socialt vardagsliv här i stan. De flesta har flyttat. Jag kan räkna dem på mindre än en hand, de jag hänger med. Så det är nog rätt beslut trots allt, att flytta härifrån. För det är väl trots allt där man har vänner man ska bo. Jag tycker i alla fall att de jag känner här i stan ska bo kvar så jag kan komma och hälsa på.